Faller ni på kil? - Klättring

FO 2.0

Forum Overview.com

Faller ni på kil?
Fråga:
Inspirerad av tråden om tradutrustning ställer jag nu följande fråga (Tror visserligen att temat har varit uppe förut, men...) : Hur är det egentligen med folkens här? Faller ni lika ofta på kil som på bult? (Eller faller ni inte alls???) Själv har jag aldrig tatt fall på naturlig säkring, men det beror snarare på att jag inte har klättrat så mycket naturligt. På bult faller jag så gott som hela tiden! Det hårdaste jag ens har provat på kil är 5+ medan jag utan större tvekan ger mig i kast med 7+ på bult. Topprep = No limits! (För vad man provar alltså, inte för vad man klarar!!!)

Svaren i kort:
Tja, förr eller senare faller man på egna säkringar, vare sig det var tänkt så eller inte. Nu är jag inte speciellt förtjust i att falla alls, för jag gillar inte Gröna Lund-känslan och det har inget med tilltron på säkring/ankare att göra i mitt fall, (från början var det samma sak på topprep som på bult eller kil). Men ju mer man förmår sig att falla, desto bättre blir det ju. Men jag tror det tog ett år innan jag var bekväm med att falla på topprep, nu är det längre ledfall som fortfarande måste bearbetas. Funkar bra vissa dar, andra inte, men det går väl trots allt lite frammåt. Faktum är att om man inte gillar att falla långt kan det ibland vara bättre med egna säkringar än med bultar, för bulten kanske inte sitter där man tycker att man behöver den, medan en egen säkring (förhoppningsvis) går att placera innan man går upp på det som man själv bedömmer som cruxet. Eftersom ingen klättrar riktigt likadant som en annan så kommer man ju att uppleva cruxet på lite olika sätt, eller till och med på olika ställen på en led. Den andra sidan av saken är givetvis ifall man litar på sina egna säkringar eller inte. Det gör jag numera, men det har tagit tid, så mitt bästa råd för att få bukt med det är att öva. Kan väl tillägga att mina båda hårdaste on-sightförsök på trad eller bult håller samma grad, dock med skillnaden att jag satte bultleden. Detta beror dock nog väldigt mycket mer på ledens karaktär (att den passade mig), än på säkringarna. Har gjort en halv grad hårdare redpoint, så det är inga stora differanser. Efter 7 år i England med deras etik i Peak district så leder jag lika hårt (lätt) på kil som på trad, 6+/7- och faller oxå i båda, om det så krävs... Hmm... jag har tyvärr dagar då jag är tokrädd för att falla. Men jag faller både på kil och bult och heads. Om jag pressar på tills jag faller eller inte beror inte på om det är kil eller bult, utan mer på vem som står och drygar sig i andra änden på fegsnöret. Har aldrig tagit något riktigt långt fall, men däremot några läskiga rackare (svept förbi både block, hyllor och markvegetation) på egna punkter (diverse taskiga pitonger eller små kilar). Har inget emot att falla generellt. Försöker dock minimera antalet onsightfall på naturliga säkringar om inte placeringarna är helt OK. Det är skillnad på att falla och vara förberedd på det, ett högst medvetet risktagande där man har koll på alla parametrar. Sådana fall har jag inget emot. I andra ändan av spektrumet har vi fall som man är helt oförberedd på. Typexemplet är att ett grepp, steg eller en isyxa lossnar. Sådana vill jag till varje pris undvika. Tyvärr är det nog nästan omöjligt om man väljer att klättra mycket under lång tid. Själv har jag samlat ihop 3 sådana fall på klippa och 2 på is. Klarat mig undan med två brutna revben. Hmmm... Lite olika åsikter om att falla generellt. Själv är jag nästan löjligt orädd för att falla på bult. Jag litar för det mesta blint på att de sitter som de ska, vilket är lite oroväckande eftersom de ju inte alltid gör det. Min egen oräddhet skrämmer mig alltså lite, men nästan aldrig när jag klättrar, utan bara efteråt. Eventuell rädsla när jag klättrar handlar vanligtvis om att falla orent, och banka in väggen eller nåt sånt... Jag är heller inte särskilt rädd att säkringsmannen ska tabba sig. Eftersom jag klättrar med samma människor så gott som hela tiden så vet jag ju att de är kan sitt jobb. Däremot kan jag psyka ut rejält när jag klättrar på egna säkringar. För varje säkring jag sätter kan jag föreställa mig oändligt många faktorer som bidrar till att den ryker. Men det är väl bara erfarenhet som saknas. Jag har som sagt inte klättrat så mycket på egna säkringar. Men som du påpekar, Lilla My, så borde det kännas bättre med egna säkringar ibland, eftersom man själv bestämmer när och hur tätt man ska sätta dem (beroende på möjligheter naturligvis). Det är lite psykande att komma upp till en bult och upptäcka att man inte har något bra läge att klippa i, framför allt om det är ett par meter ner till föregående bult... :madman: Det kanske får bli sommarens mål: Klättra mer på egna säkringar, så mycket att jag till och med börjar falla i dem! I somras tog jag ett intressant fall på Friend #1. Ledde onsight en rätt lätt nytur i Bohuslän. Befann mig kanske 3 m ovanför sagda Friend och gjorde ett långt sträck med vänsterhanden runt ett hörn. Kunde känna antydan till en vertikalspricka, så jag dynade snett uppåt vänster. Precis när jag såg sprickan som jag känt och tänkte gripa den såg jag huggormen som låg hopringlad precis i min greppzon! Naturligtvis hann jag avbryta mitt påbörjade grepp, med kroppen i dynamisk rörelse uppåt, med följden att jag for ner med studs emot klippan. Lite skrapsår på foten, men säkringen satt minsann. /K Det kallar jag ett intressant fall! Men du gjorde nog bäst att inte störa ormen, jag har hört att de blir lite småsura om man vill dela bivackhylla med dem. Det intressantaste fallet jag har tagit var när jag klättrat iväg en 3-4 meter upp från en liten rock empire friendi icke reserverbara moves och sen märkte att det tog tvärt stopp, inte katten vågar jag slänga upp foten i en hook på ett sva och mantla med risk för att falla med huvet först. Nä, jag bestämde mig för att det var dax att testa säkringen och tänkte nu hoppar jag....men kroppen släppte inte .....pumpen kom mer och mer .....jag kom inte upp och inte ner .....till sist gav kroppen sig och jag tog en shysst susare på 7-8 meter. Jag hade en grymt bra säkringsman och jag har aldrig fallit så dynamiskt och skönt som den gången men tiden mellan jag insåg att det var skulle bli ett fall och det jag verkligen föll det kändes enorm lååååång! Det gick bra och revanch skall tas på leden i fråga! Bevittnade för tre veckor sedan hur en vän till mig föll i en sky-hook, och den satt kvar... :blink: Har själv tagit ett par hyggliga flygturer i både gamla pitonger och isskruvar och de har (oftast) setat kvar. En grej som kan vara lite läskig på tradturer är då man har en klockren fotjam som knappt vill lossna med våld och sen tappar händerna. Har tagit ett sådant fall för två år sedan, kilen satt dock så att repet hann stoppa fallet innan benet även om jag hade foten i ansiktshöjd (tur att man har viga ben). Hörde förra sommaren om en kille som klättrade på Bispberg och mötte en berguv då han tittade över en hyllkant. Killen släpper hyllan och två säkringar rippar innan han stannar 30 meter längre ner. _________________ If everything's under control, you're going too slow. Jag minns första gången, helt plötsligt så hängde jag i min röda Camalot.... Sedan dess har det blivit ett fåtal tillfällen. Jag har en benägenhet att antingen inte klättra trad när det känns "inte 100%" när jag vaknar eller gå ned i svårighet. Dvs jag leder bara på min gräns när jag verkligen känner för det. Skillnaden är att jag vid sport (bult) klättring kan ge mig på ungefär vad som helst trots att motivationen tryter totalt - det är ju "bara" en bult _________________ Best Regards Bamsefar I sommar jag har minst dubblat antalet fall jag har tagit på kil. Men fortfarande kommer jag ihåg alla mina fall. Alltså har jag inte fallit tillräckligt. Det har att göra med att jag inte för en i år har känt mig tillräckligt säker på att lägga grejer för att kunna klättra avslappnat. Att kunna klättra avslappnat är en konst. Att hitta den känslan är svårt men när den infinner sig är det underbart. Trad har ett stort psykologisk aspekt som är det som skiljer tradklättring från sportklättring. Det där med att kunna välja vart man lägger grejer är inte hela tiden så bra... Jag klättrade ett fint dieder i bohus i sommras (gillar diederklättring), tror leden heter "Nixten" en 6:a tror jag att det är. Något flög i mig och jag klättrade igenom hela kruxet utan att lägga ngt. Kommer förbi kruxet och upptäcker att jag inte kan lägga ngt här. Börjar så elvissteg... tänkte inte så mycket på hur långt det är ned till sista punkten, börjar desperat att leta efter en placering. Tror mig hitta ngt tar fram kilklippet, hittar inget som passar. Till saken hör att en kompis hänger lite ovanför mig och ska testa en digital systemkamera. Han talar lite lugnande med mig, jag lugnar ned mig och tittar lite till vänster och hittar en hylla med en handjamspricka. Får till ett hanfjam som aldrig skulle kunna släppa även om jag tappade fötterna. Lyckas mantla upp på hyllan och får äntligen pusta ut... Sedan var det lätt klättring kvar till toppen. Jag glömde bort hela episoden tills att ägaren av kameran visade mig bilderna som hade tagits från den veckan vi var i bohus. Jag blev lite rädd för mig själv och vad jag hade gjort. Jag prade med ägaren av kamran, han säkrade mig, han tyckte att jag hade gått på lite väl långt, även han som fototade tyckte det. Jag fick mig en tanke ställare... Kanske inte är helt bra att klättra ut alla sekvens hela tiden... man måste alltid tänka när man klättrar trad, vilket är en del av tjusningen... _________________ All klättring är en kamp mot graviditeten. Kat EEHHH?? Det är intressant att ju längre man klättrat trad desto mer inser man hur dåligt man säkrade i början (och fortfarande gör i bland). ... Man skall vara glad att man överlevde första två åren
Gå till forumet

Relaterade länkar:
Nästa om Klättring

Föregående om Klättring