FO 2.0
Kategori: Spel turneringar
Relaterade länkar:
Nästa om Spel turneringar
Föregående om Spel turneringar
| ads |
|---|
| Fråga: |
|
Leona_rdo da Vi_nci [-tSi] (eg. Lionardo da Vinci), f. troligen 15 april 1452 i Anchiano vid Vinci i Toscana, d. 2 maj 1519 i Amboise i Frankrike, italiensk konstnär, arkitekt, uppfinnare och naturforskare, genom sin mångsidighet en av konst- och vetenskapshistoriens största gestalter. Efter lärotid i Verrocchios verkstad i Florens var L. 1482–99 verksam hos Lodovico Sforza i Milano. Åren 1500–06 befann han sig i Florens, och 1506–13 var han åter i Milano. Från Rom kallades han 1516 av Frans I till Frankrike, där han vistades till sin död. L:s insats som konstnär är nära förbunden med hans studier i anatomi, astronomi, mekanik, botanik och geologi, allt avspeglat i de ca 7 000 blad med teckningar som förvaras främst i Biblioteca Ambrosiana i Milano, Windsor Castle i Storbritannien och Institut de France i Paris. Hans produktion som målare är till omfånget begränsad. Ett tidigt exempel är den själfulla skildringen av änglarna i Verrocchios "Kristi dop" (1473, Uffizierna), och i en ofullbordad målning med den helige Hieronymus (ca 1483, Vatikanen) framträder viljan att förmedla ett starkt känslouttryck i kroppsställning och åtbörder. Ofullbordad är också Kungarnas tillbedjan (1481, Uffizierna) där ett myller av figurer ute i landskapet ges kompositionell stadga genom en triangulär uppbyggnad. Under tiden i Milano tillkom första versionen av Madonnan i grottan (ca 1483–86, Louvren), avsedd att ingå i ett altarverk och med inslag av mystik genom ljusets och skuggornas roll. Ca 1485 tillkom Damen med hermelinen (Kraków), präglad av förfinad elegans och största tänkbara kontrast till de groteska huvuden L. tecknade åren 1490–1505. Under vistelsen i Milano arbetade han på ett ryttarmonument över Francesco Sforza. Samtidigt utförde han väggmålningen Nattvarden för klostret Santa Maria delle Grazie i Milano (1495–98), där lärjungarnas dramatiska reaktioner skildras i en böljande rytm av sinnrikt samkomponerade grupper. En strävan att med formala och kompositionella medel återge fysiska och psykiska förlopp återkommer i Anna själv tredje (ca 1508, Louvren). År 1503 deltog L. i en tävlan om utsmyckning av en vägg i Palazzo Vecchio i Florens med en historiemålning (Kampen om fanan eller Anghiarislaget), känd för eftervärlden genom en kopia. Kampens våldsamhet och förvirrade raseri uttrycks på ett sätt som pekar fram mot barocken. Vid samma tid tillkom Mona Lisa (ca 1503–07, Louvren) med sin psykologiskt mångtydiga människoskildring. Här liksom i andra målningar tillämpar L. mjuka övergångar mellan volymerna och kan därmed på ett epokgörande sätt förbinda figurerna med den omgivande atmosfären (sfumato). Visionär kraft utmärker en serie teckningar över världens undergång (ca 1515). Från ca 1490 var L. sysselsatt med en aldrig fullbordad traktat om måleriet. Med en grundläggande betoning av ögats roll visar han hur bildens olika delar samordnas i ytan och i förhållande till det matematiskt konstruerade rumsdjupet samt hur ljus och skuggor fungerar. I jämförelser med övriga konstarter (paragone) hävdade L. måleriets överlägsenhet. För honom fanns inte någon motsättning mellan skicklighet (arte) och vetenskap i betydelsen av kunskap (scientia). Måleriet framstår som en utforskning av omvärlden och har sin grund i sinneserfarenheterna, ett ledande tema också i de vetenskapliga teckningarna. Genom att ständigt framhålla vikten av empirisk kunskap avvisade L. humanismens antikberoende auktoritetsroll liksom den skolastiska traditionen och texternas allt överskuggande betydelse. Hans kunskaper i latin var f.ö. bristfälliga och han saknade ingående kännedom om den antika och senmedeltida naturkunskapen. Kallas han universalgeni (uomo universale) innebär det inte att han var väl insatt i all sin tids vetande. För ögats vägröjande upptäcktsfärder var detaljen avgörande (det må ha gällt anatomiska och botaniska studier eller molnens och vattnets rörelser), en benägenhet som torde hindrat honom från att fullborda sina många projekt. Hans idévärld torde inte sakna nyplatonska inslag men kan inte jämföras med ett genomarbetat filosofiskt system utan förblir geniala fragment och utkast som prövar hur långt naturprocesserna kan reduceras till grundläggande, företrädesvis matematiska principer. I L:s mäktiga intressesfär ryms människans mikrokosmos men också ett universellt makrokosmos. Allan Ellenius Leonardo da Vinci som ingenjör Merparten av de anteckningar som bevarats efter L. behandlar tekniska frågor och utgör, med sin bildrikedom, en av vår tids främsta källor till kunskap om renässansens teknik. L. var ingenjör i ordets ursprungliga bemärkelse, dvs. konstruktör av ingegni (såväl komplicerade maskiner som enkla mekaniska hjälpmedel). Konstruktion av vapen och befästningar för offensiva eller defensiva syften var ett viktigt arbetsområde för en ingenjör med L:s ställning. Han utarbetade bl.a. stadsplaner och ritningar till befästningsanläggningar och kanalbyggen, t.ex. planer för en kanal mellan Florens och havet samt en 355 m lång bro över Gyllene hornet. L. konstruerade även hundratals maskiner för hantverksmässig och industriell användning och studerade mekanismers olika beståndsdelar (kuggväxlar, lager, vevstakar, hissblock, skovelhjul, axlar, drev etc.) samt hur de kunde kombineras till maskiner för olika ändamål. Först på 1700-talet började dessa maskinelement systematiskt behandlas på ingenjörsskolor. Det sägs att L. tillbringade mycken tid i verkstäder och därvid på platsen skissade på förbättringar som ofta ledde till ökad automatisering och bättre arbetsresultat. I L:s manuskript finns ritningar till många konstruktioner, t.ex. textilmaskiner, som förverkligats vid senare tidpunkter. Där ingår även mer visionära ideér, som kan tolkas som tidiga (men i praktiken orealiserbara) uppslag till bl.a. flygplanet, helikoptern, fallskärmen, ubåten, bilen och cykeln. Kännedomen om L. som ingenjör har varit starkt begränsad eftersom två viktiga handskriftsamlingar (Codex Madrid I och II) försvann 1830 och återfanns först 1965. Av dessa framgår dels L:s med tiden ökade intresse för teknik, dels hans otroliga mångsidighet och vilja att utforska allmängiltiga mekaniska och fysikaliska samband av betydelse för ingenjörskonsten. Han beskriver bl.a. hydrodynamikens och balkböjningens grundprinciper, som återupptäcktes först vid mitten av 1700-talet. L. har ofta beskrivits som det unika universalgeniet. Men han hade föregångare och samtida med likartad teknisk kompetens. Inom den moderna forskningen är tendensen därför snarare att se honom som en framstående men ändå karakteristisk representant för en yrkesgrupp: renässansingenjörerna. Det unika hos honom ligger i att han genom sina manuskript ger ett mångfasetterat panorama över sin tids tekniska förmåga och tekniska drömmar. Alf Samuelsson Bosse Sundin L:s skrifter har utgetts i engelsk översättning, "The Literary Works of Lionardo da Vinci", av J.P. Richter (3:e uppl. 1970; nytryckt med kommentar av C. Pedretti 1977). |
| Svaren i kort: |
| Gå till forumet |
|
|
Nästa om Spel turneringar
Föregående om Spel turneringar